Med underton av djupaste empati Så presenterar den mångsidige Jan Sigurd nu en roman Paddlaren som både framkallar ett brett leende och eftertankens kranka blekhet. Det är väl också just denna sammansatthet som kännetecknar genuin humor. I prologen tecknas i korta, retrospektiva drag huvudpersonens ? den arbetslöse skådespelaren Simon Ask ? bakgrund. Den numera senildementa modern hade redan i sina vitala dagar sagt att han var "oförmögen att älska" vilket också tycktes verifieras med ett antal kraschade tjejförhållanden och fadern hade dessutom under hans skoltid försvunnit ur familjen vilket framkallat ett oförsonligt hat till densamme. I detta predikament framlever han ett vilset liv eller som han själv formulerar det: "Jag är en rastlös kula i livets flipperspel." Dock har han utvecklat en livskraftig passion ? att paddla kajak och då särskilt på Malmös kanaler. Denna passions förening med hans ovilja att underordna sig grupptryck i alla former uppstod tidigt i hans liv och paradoxalt nog på ett seglarläger på västkusten: "Jag hade funnit kanoten, solitärens tysta och smidiga farkost. För den som inte ville göra något väsen av sig..." Med jämna mellanrum, inte minst i belastade situationer, skildras i närmast poetiska ordalag hur befriande denna färd kan vara i alla avseenden. Emellertid sätter denna roman rejäl fart i och med två för Simon Ask extraordinära händelser, dels förälskar han sig i den kvinnliga, ridande polisen Lisen, dels får han en anställning som resande anslagsbedömare vid Statens kulturråd. Ovan som han är vid båda dessa företeelser blir livet nu till en inte sällan farsartad upplevelse där hans, om än inte erkända, talanger i rollspel kommer väl till pass. Med empati Med kraftiga penseldrag målar författaren upp en bild av vår samhällskultur där det mesta går att manipulera på ett eller annat sätt, men även om framställningen ofta är dräpande komisk, så återfinns lika ofta en underton av djupaste mänskliga empati som inte undgår att ta skruv hos läsaren. Såväl person- som miljöskildringarna är behagligt varierade. Vad gäller personerna kan det vara allt från rena karikatyrer till ömsinta porträtt. Som exempel på förstnämnda kategori kan anställningsdamen på Statens kulturråd få stå modell: "Hon som tog emot mig var ett kulturellt praktexemplar i femtioårsåldern iförd tält, rödvinsnäsa och mycket åsikter. Hon mätte säkert en och halv meter mellan relingarna och bar ett efternamn av en sådan sammansatthet och längd som man bara hittar hos kvinnliga skribenter på DN:s kultursida." Ibland kommer kulturpersonligheter i vår tid undan genom en lätt förklädnad typ teatermannen Petter Orvarsson och författaren Kerstin Thorvaldsen (ej släkt med Thorvaldsens museum - min anmärkning). Mer innerligt skildras ett nattligt möte med tillhörande dramatisk promenad i Malmö med framlidne regissören Bo Widerberg. Nämnda stad utgör också den huvudsakliga miljön och för den som känner denna någorlunda återupplevs flera stadsvandringar på ett förnöjsamt sätt. Bitande ironi Utöver ovan sagda bjuder också Paddlaren på ett storslaget "projekt" iscensatt av huvudpersonen och hans två kompisar Roger ? otidsenlig skådespelare och kverulant ? och Olof ? föga framgångsrik journalist, men "projektet" skall ge honom ett scoop han inte kunnat drömma om. Med en bitande ironi skjuts kulturrådet i sank och detta med en finess värdig Frank Heller. Att författaren och hans alter ego Simon Ask också har andra litterära förebilder än nyss nämnda framgår också av texten där två så disparata författare som Albert Engström och Hjalmar Söderberg återfinns, men kanske är det just spänningen mellan dessa två poler som alstrar den tilltalande prosan i detta verk. När Simon Ask reflekterar över vad hans memoarer skulle heta kommer han fram till "Med marmeladen nedåt." Kunde inte Albert och Hjalmar var och en på sitt sätt acceptera denna titel? Olle Lindqvist, Skånska Dagbladet