Ondska kan besegras med kunskap och humor

 - Själva berättelsen kommer alltid att överleva på något sätt. Alla berättelser är till för att skapa mening. När vi ser på nyheterna att havet stiger, jorden rämnar eller hur flygplan flyger in i byggnader, då vill vi förstå. 

De orden kommer från Jan Sigurd. Vi möts i hans hem bland bokhyllor och konstbeprydda väggar. Ett piano står i rummet. Men även om Jan är bred i sitt uttryck så är skrivandet hans huvudsyssla. Så fort vi satt oss ner i soffan kastar vi oss rakt ner i de stora frågorna.

Jan Sigurd har hållningen att fienden inte är de förvirrade och ondskefulla människorna. Den verklige fienden är fattigdom, utanförskap och okunskap. Lyckas man bekämpa de problemen så kan man råda bot på ondskan.

- Vi som är kulturbärare måste upprätta förbindelser med historien i ett försök att motverka glömskan. Just nu jobbar jag med en musikal som ska handla om andra världskriget, både om vardagen och det storpolitiska. Berättelsen utgår ifrån en ung svensk pojke och en dansk judinna som blir kära i varandra.

Jan berättar om sin son som häromåret tog sig till Salem för att demonstera mot nynazisterna. Mycket politik diskuteras runt det Sigurdska köksbordet.

- När man är ung vill man handla och se resultat direkt. Men själv litar jag inte på människan som gruppvarelse. Genom historien har det visat sig att när vi uppgår i ett kollektiv kan vi mista vårt omdöme och vårt humanistiska tänkande. Det skrämmande är att vi alla kan bli vad som helst och göra det onda.

Vi talar om ondskans problem. Jan plockar ner en rostfärgad sten från bokhyllan intill. Den kommer från ett koncentrationsläger. Stenen är en symbol för den smärtfulla insikten att vi människor kan göra det onda.

Jan har skrivit en psalm som är hans trosbekännelse. Särskilt en vers sammanfattar:

”En klippa vill jag vila mot
En dröm vill jag hålla fast
Trots att jag vaken är
En tro på att även våra liv
På någon mening bär”

- Jag är existensialist i botten. Vi kan välja att ge våra liv mening. Vi kan ju också välja att inte välja. Man kan göra som min grabb och åka till Salem. Det jag ser som min mening är att försöka verka för det goda och det humana genom mitt skrivande.

Måhända är boken på utdöende, men Jan har svårt att tro på det ryktet. Själva berättelsen kommer alltid att överleva på något sätt. Berättelsen kan stärka vårt hopp. Litteraturen kan ge mening. Att skriva är hans hjärtesak. Det, och att möta människor.

Jan Sigurd var en av ståupp-pionjärerna i Sverige. Han hoppade av eftersom han tyckte det blev för rått. Men alltjämt är han ute mycket och träffar sin publik på bibliotek eller andra scener.

- Jag brinner för det levande mötet och den äkta upplevelsen. Jag har med mig att det talade kan bära genom luftrummet, hur det uppstår en kontakt och en magi. Den stunden är utrotningshotad i denna värld av mP3 och teknik. Nu ska allt vara i digital form.

Musik är oerhört viktig för Jan. Det finns många paralleller mellan musik och text. Och en musikalitet i orden.

- Ord är som kläder. Man tar på sig dem för att låta, förefalla eller verka på ett visst sätt, medan musik har en väldig äkthet.

Humor är ett annat grundackord i Jan Sigurds universum. Den bästa humorn handlar inte om ett vitsande på ytan, utan istället om det svarta, djupa allvaret, menar Jan.

- Konsten sysslar med att skildra människan sådan hon är. Där är humorn det verktyg som effektivast kan skildra våra svagheter, vår inkonsekvens, glappet mellan dröm och verklighet och vår oförmåga att hantera livet.

Jan har ofta med någon prästfigur i det han skriver, något som bottnar i ett intresse för existensiella frågor. Den nästsenaste boken heter Prästen som blev frälst och andra berättelser. I korthet handlar novellen som bär bokens titel om en sträng och dömande präst som råkar ut för ett tragikomiskt syndafall. Han vaknar upp som en sannare kristen.

- Att vara prästvigd borde innebära en större grad av godhet och att man är närmre en högre makt än andra. Men den mest religiöst förnekande personen kan ibland bära budskapet längre än en troende. Det är en paradox för mig.

- Jag var i Polen hos en vän som är katolik. Vi gick på en katolsk mässa. Då insåg jag att ibland spelar det ingen roll om jag inte förstår. Det finns något i själva riten som rymmer äkthet och som helar.

Kyrkan har en viktig roll i att vara en plats för kontemplation, tycker Jan.

- Kyrkorummet är en fredad zon där tankarna får ta plats i stillhet. Det är en bristvara i dagens samhälle.

Maria Lundström